Knappt vuxen, redan gammal
Trots att de nyss har lämnat tonåren känner de sig gamla, deppiga och vilsna. De har livet framför sig och det skrämmer dem. Idagsidans nya serie handlar om kvartslivskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit!
De kallas för unga vuxna, och det sägs att de har det jobbigt just nu, att de känner sig förvirrade, vilsna och modlösa, att de behöver stöd och uppmuntran. I den engelskspråkiga världen är man precis – här talar man om en livskris som drabbar unga människor mellan 20 och 29 – quarter-life crisis – kvartslivskrisen.Synen på de unga har länge varit positiv – se här, en 20-åring full av livskraft, nyfiken på livet, inte rädd för någonting. Han vill experimentera, leka, plugga, resa och så länge som möjligt skjuta upp ögonblicket då han måste kalla sig för vuxen.I verkligheten säger allt fler unga att de känner sig gamla, att deras bästa tid redan är över och att det enda som finns kvar är osäkerhet, osäkerhet och osäkerhet. Är det någon idé att plugga? Fem år på universitetet och sedan blir man i alla fall arbetslös. Vågar man ta studielån? Hundratusentals kronor, och sedan inga möjligheter att betala tillbaka. Kommer jag någonsin att få en egen bostad? Och hur ska jag klara konkurrensen med alla andra vars cv:n redan innehåller praktikplats på ambassaden i Oman, startat skola för illitterata flickor i Bangladesh och 150 poäng internationell politik på universitetet.Det var amerikanskan Abby Wilner som myntade begreppet kvartslivskrisen efter att hon som nyexaminerad från universitetet som 25-åring flyttat tillbaka till mamma och pappa i Washington DC. Hon var vuxen och ändå inte. Hon var utbildad men visste fortfarande inte vad hon skulle göra. Så hon skrev en bok om sin situation och en hel generation svarade.Fenomenet visade sig vara så utbrett att psykologerna slog fast: Det finns en djup livskris som kan drabba unga vuxna och precis som trettio-, fyrtio- och femtioårskrisen handlar det om identitet och meningen med livet. Men det finns en stor skillnad. Om människor i medelåldern deppar när de ser tillbaka och funderar över vad de gjort av sitt liv, så deppar kvartslivskrisarna i förväg och föreställer sig allt som kan gå fel i framtiden.Grundfrågan för den här gruppen som också kallas för ”tjugonånting” eller ”generation Vad?” är förstås: Vem är jag? Inte längre barn, inte ännu vuxen och utan någon självklar plats i samhället. Vem behöver en ung kvinna med färska gymnasiebetyg och ingen arbetslivserfarenhet? Vem behöver en ung man med strökurser på universitetet och konstnärliga ambitioner?Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.Typiskt är också en känsla av otillräcklighet. Vad jag än gör kommer jag inte att bli tillräckligt bra, varken i jobbet eller som privatperson. Det finns alltid någon annan som är mer lyckad än jag. Otillräckligheten framkallar ett slags handlingsförlamning, det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör, det kommer ändå aldrig bli som jag vill. En förlamning som bland japanska ungdomar, de så kallade furītā eller freeters, är så utbredd att det finns de som tror att närmare två miljoner unga japaner lever vid sidan av samhället utan ambitioner och med svårigheter att få livet att gå ihop.Och inte blir situationen bättre av att känslan av otillräcklighet samsas med en längtan efter det perfekta, man vill att ens liv ska bli fullkomligt. Ska man utbilda sig till lärare ska man bli den bästa läraren, elevernas hjälte. Partnern ska vara den rätta – bostaden, kroppen, hela livssceneriet ska vara så välbyggt att det gott hävdar sig i konkurrensen om uppmärksamhet. Om livet inte är perfekt då – ja, då är hela livsprojektet meningslöst.Utbildning är också en känslig fråga. Ska man, eller ska man inte? Mardrömmen är att ha 240 högskolepoäng, en halv miljon i studieskulder och upptäcka att proppen gått ur just den arbetsmarknaden. Å andra sidan – trettiofem år bakom kassan, står man ut med det? Vill man verkligen dras ner i telemarketingträsket?Och pengarna, tänk om de inte räcker, tänk om man fastnar i ett föräldraberoende likt det tidiga 1900-talets gammpojkar, de som gick kvar på gården livet ut och harvade. Bli mambo och bo hemma till trettiplus, som britter och italienare – vilken mardröm. Och pension, hur ska man någonsin få ihop till den?.Relationer är också ett problem. I gymnasiet var det lätt, massa kompisar, byta partner ofta. Men nu? Är det dags att bli seriös, och hur går det i så fall till? Ska man stanna kvar i ett hyfsat förhållande, eller slå sig loss och kanske aldrig träffa någon mer. Och vännerna, hur många av alla de människor som jag har kontakt med ska jag släppa in i mitt närmaste nätverk?Många är nostalgiska, livets höjdpunkt har redan passerat – gymnasiet var den bästa tiden, och den kommer aldrig tillbaka.Och så finns den där längtan efter något beständigt, något som definitivt gör livet värt att leva –många unga längtar efter att få barn.Sammantaget skapar de här funderingarna en svår beslutsångest som antingen leder till att man, som Martin Kellermans seriefigur Rocky och hans vänner, knappt fattar några beslut alls, eller också bestämmer man sig för att ge sig in i konkurrensen med de andra kvartslivarna och lever sedan med en ständig oro att det inte kommer att gå, att man inte kommer att hålla måttet, att allt kommer att sluta med ett gigantiskt pinsamt misslyckande.I de svåra fallen leder kvartslivskrisen till ren apati, 25-åringar, de som de vuxna anser är i sina bästa år, sitter hemma vid datorn och deppar.När går man då in i sitt kvartsliv? Det beror på vem av forskarna och debattörerna du talar med. Alla är rätt ense om att den här nya åldern börjar efter gymnasiet, och sedan kan den pågå i princip fram till dess att man hittat stadga i livet. För vissa kan det handla om nästan femton år.Först vid 35 är man helt klar med sin utbildning och har dessutom hittat ett jobb där man faktiskt vill stanna, en bostad som man trivs med, en partner – och så är det dags att bli riktigt vuxen och skaffa barn.Inte så att man är i kris hela tiden, men till och från så kommer de där frågorna krypande:Vem är jag? Vad ska jag bli? Vem behöver mig? Har jag överhuvudtaget någon framtid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar